Grammatikundervisningens vara eller icke vara har diskuterats under lång tid, men kanske framför allt sedan den kommunikativa språkundervisningens intåg på 1980-talet. Debatten har handlat om språkundervisningens alla aspekter men den har framför allt fokuserat på den explicita grammatikundervisningens roll. Motståndare till explicit undervisning i grammatik lutar sig mot Steven Krashens hypotes om vikten av språkligt inflöde och dess förespråkare hänvisar till kognitiva teorier om den explicita och metaspråkliga kunskapens roll för inlärning. Mitt i denna akademiska korseld befinner sig språkläraren som har en mängd faktorer att ta hänsyn till i sin undervisning, omständigheter som ibland kan leda till att grammatikens roll upplevs som en fråga av mindre vikt att lägga energi på. Icke desto mindre spelar vår syn på de språkliga strukturernas plats i undervisningen en central roll i all planering och genomförande av undervisning. Om vi inte har språkliga strukturer som vi kan hantera kan vi säga väldigt lite och om vi inte har ett adekvat ordförråd kan vi inte säga något alls.
Ett av de många problemen med den rådande debatten är att det sällan görs en tydlig definition av vad man egentligen talar om. Handlar det om undervisning i grammatik eller handlar det om undervisning om grammatik? Prepositionsvalet här är inte oskyldigt. Man kan med gott fog hävda att undervisning om grammatik bör ha en mycket undanskymd plats i undervisningen i moderna språk, däremot måste undervisning i grammatik vara mycket framträdande. Nästa fråga blir då vilken grammatik. En traditionell språkundervisning bygger typiskt på en strukturalistisk syn på språket, det vill säga språket behandlas som ett mer eller mindre autonomt system som studeras för sin egen skull. Språkets olika funktioner är av mindre vikt och betoningen kan i stället ligga på att till exempel avgöra om ett uttryck är grammatiskt eller inte. Den typen av språksyn har sin plats i det akademiska studiet av språk, men tillför ytterst lite till skolans behov. Här är det snarare en social syn på språket som bör genomsyra undervisningen. Då blir språkets funktioner i olika kommunikativa sammanhang centrala, och individens samlade språkliga resurser och hur dessa kan utnyttjas för att kommunicera blir det som är av intresse.
Innebär då detta att vi ska göra avkall på grammatisk korrekthet? Nej, inte alls. För att kunna kommunicera effektivt behöver vi känna till och följa de språkliga konventioner som finns, och det handlar om att såväl uttrycka sig begripligt som att uttrycka sig som mottagaren förväntar sig. Med andra ord krävs det både en grammatisk kompetens och en sociolingvistisk/pragmatisk kompetens. Grammatiken har alltså ett stort värde i språkundervisningen men den har inte så stort egenvärde, och häri ligger det centrala dilemmat och temat för det här avsnittet.
Med oss idag och diskuterar de här frågorna och hur man kan hantera dem är Britt Almlid Ekman, gymnasielärare i tyska och svenska och förestelärare i moderna språk, samt Tore Nilsson, universitetslektor i moderna språk med didaktisk inriktning. Moderator för avsnittet är Pernilla Rosell Steuer, universitetslektor i språkdidaktik vid Institutionen för språkdidaktik, Stockholms universitet.
